Fyrkantigt perspektiv på Europacupen
Eurosport 2 sände finalen i herrarnas Europacup direkt. Det tackar vi för, som inte hade möjlighet att vara på plats i Finland. Samtidigt är det så att upplevelsen blir inte densamma. Man får ett hyfsat grepp om hur spelet med boll är, men spelet i övrigt, rörelser, rusher och placeringar får man mest ana sig till.
Ändå - det var kul att se matchen . Och roligt att den visades av Eurosport. Förhoppningsvis nådde den tittare runt om i Europa, som knappt vetat att innebandyn fanns! Och - trots målsnålheten - gjorde AIK och Warberg ett bra PR-jobb för sporten, som spännande och sevärd samt med en intensiv kamp..
Sen blev det lite underhållande med den engelske referenten. Att Nimajnen var vår finske målvakt var inte så svårt att förstå. Eskilajnen i Warberg var sig inte riktigt lik och Schoblem i AIK var med stor säkerhet Ron Sjöblom. Kul att Jorling fick sätta matchbollen, förresten. Det här är inte elakt menat, men man var ändå glad för att man kände igen de flesta spelarna. Ja, alla i det svartgula lager faktiskt!
Annars var kommentatorn överraskande väl insatt i spelet och reglerna. Stor cred för det!
Bägge finallagen gjorde en bra match. Visst, det syntes att det var två lag med respekt för varandra och som dessutom känner varandra väl. De låste varandra väl och målmedvetet under storqa delar av matchen och för oss gnagare kom det avgörande målet, en knapp minut före straffläggningen, som en stor lättnad. Bäst i Europa - igen!
Man ser som sagt främst spelare vid eller nära bollen, så helheten är svår att bedöma rättvist. Men Ron Sjöblom verkade göra en imponerande insats i en match, där laget som helhet gör en match och presterar ett spel, som jag inte sett sedan slutspelet 05-06. Ja, under en hel match vill säga.
För att inte tala om både Uffe Hallstenssons och Micke Karlbergs lyckliga jultomteleenden efter matchen. De syntes bra på TV!
Främst var det ändå en lagtriumf. En match så tät, intensiv och kampfylld bygger på att alla gör sitt jobb och är villiga att täcka upp för varandra och det gjorde man. I bägge lagen. AIK skapade de vassaste chanserna, men en Warbergsseger hade ändå inte varit helgerån.
De finska domarna ska också ha beröm. Lugna, säkra och i stort sett med en jämn och begriplig bedömningsnivå sett över hela matchen. OK, varför AIK fick 2utvisningar och Warberg ingen var inte helt begripligt, men inte heller helt orimligt. Den stora skillnaden mot flertalet svenska domarpar var ändå att de kändes som ett par och inte som två olika domare.
Europamästare två år i rad! Inte illa. Kanske är utslagsturneringar mer vår styrka än serielunken numera. Eller också är det bara starttrögheten som ökar för varje år. En härlig match var det i alla fall och en härlig triumf till ett gäng riktigt härliga lirare.
Och - grabbar - nu kör vi det här spelet och den här intensiteten i resten av Superligan också!
Sen är det slutspel och då kan det bli en ny final....
Bappe Bjuggren
